Dessa hemska system... vad gör man nu då? Hjälplöshet!

Ansökte hos mitt försäkringsbolag om ersättning av att jag drabbats av psoriasis för 10 år sedan då jag inte reflekterat och fått information att man kunde göra det förrän nu.
Till min stora besvikelse så fick jag till svar att på grund av att jag inte hade försäkring i deras bolag vid den tidpunkten ( då jag var minderårig och levde under min familjs försäkring) så kunde de inte bevilja någon ersättning till mig nu... och det känns ju som att man nått en hård återvändsgränd för att jag inte har det försäkringsbolag som min familj har/hade då så jag kan inte ansöka om ersättning på det hållet heller och min familj kan ju inte ansöka då jag för länge sedan blivit myndig och lämnat boet...
Hos Psoriasisförbundet finns bara forskningsbidrag men inget till en enskild individ, man kan ju ansöka om Handikappersättning har jag läst lite här och var men jag undrar det... de ser väll inte oss psoriatiker som handikappade - har man artrit så ja det förstår jag mycket väl...
Bara lite ekonomisk hjälp till alla stora merkostnader för läkemdel och läkarbesök och dåligt välmående både fysiskt och psykiskt måste man väll få ha rätt till på något vis?!
Sanningen är den att:
Alla dyra mediciner har man inte alltid råd med då bland annat EN salva, stor som en stor tandkrämstub, kostar strax över 700 kronor, ska man smörja in hela kroppen så varar den inte särskillt länge heller plus att man ska ha en kompletterande salva som kostar ca 130 kronor att sedan salvorna bara hjälper kortare perioder är också frustrerande plus läkarbesök med mera, med mera... och är man som jag deltidsanställd eller om man är ensamstående eller har barn etc. så rullar ju inte alltför många kulor in om man säger som så plus att man som alla andra måste överleva i vardagen...
Hjälp snälla!
Känns så frustrerande och ledsamt att man inte på något sätt kan få hjälp när man blivit drabbad...
Finns det någon fond eller något annat som kan hjälpa?
Vet du mer snälla hör av dig!
Eller känner du som jag att det ibland är svårt hör gärna av dig :)

Jenny