Jag vill bara uppmärksamma att oktober är en rosa månad och stöd gärna Cancerfondens kampanj Rosa Bandet som bland annat bidrar till forskning om bröstcancer!
 
Glöm inte heller bort Internationella Psoriasisdagen som infaller den 29 oktober, om du vill kan du skänka pengar för att stödja forskningen om Psoriasis!
Du kan bland annat skänka pengar till forskning genom Pg 90 00 66 - 2 men det finns även fler sätt att göra livet bättre för alla med psoriasis, läs mer på Psoriasisförbundets hemsida:
 
Den 14 november är det Internationella Diabetesdagen!
Läs mer om hur du kan stödja forskningen för människor med diabetes:
Vill du läsa mer om diabetesarmbandet klicka HÄR
 
Ha en fin dag allihop!
 
 
 
Resultat från Psoriasisundersökningen Psoriasiskoll finns att läsa via denna länk på Psoriasisförbundet:
http://www.psoriasisforbundet.se/psoriasiskoll?utm_source=apsis&utm_medium=apsis-email&utm_campaign=apsis
 
En ännu mer utförlig PDF resultatsammansställning finns via denna länk:
 
 
Snart är det inte långt kvar till den Internationella Psoriasisdagen som alltid är den 29 oktober!
Vet du om något event som kommer ske så skriv gärna och berätta mer om det!
Jag kommer dra mitt strå till stacken genom att lägga ut Psoriasiskorten jag gjort som finns att se via denna länk:
 
Min psoriasis håller sig på samma nivå som tidigare, ganska lugn med andra ord, utslagen är inte så aggressiva, och jag smörjer mig fortfarande med Locobase LPL.
Diabetesen är också helt okej, kolesterolet också och blodtrycket ska jag bli färdig till att kolla hos läkaren igen snart.
 
Ha en fin dag allihop!
Kram
Det blir ett inlägg som inte är vad folk vanligtvis vill snacka om men det är behövligt ibland.
 
När får man lov att få stanna upp, är det okej att älta sina svåra stunder man varit med om lite då och då eller tycker folk bara man är jobbig att lyssna på efter en tid?
Anser folk att efter en viss tid borde allt vara bra igen?! För så är det verkligen inte, inte för mig iallafall...
Det har varit bland annat malign cancer, operationer, cellgifter, barnlöshet, psoriasis, diabetes, högt kolesterolvärde, högt blodtryck, medicinering, läkarbesök......
Ibland känns det som man aldrig riktigt har bearbetat klart vissa svåra händelser som skett i ens liv... Det förföljer en liksom och gör sig påmint då och då... Som när man ser en reklam om cancer på tv, reklam om hjärt - kärlsjukdom eller när någon i sin omgivning är gravid... Visst blir man superglad för det parets skull men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på min egen situation, ibland får man en mindervärdes känsla också och nu tänker jag kring barnlösheten att jag inte alltid anses som en riktigt kvinna som en dag kan bli mamma på riktigt och jag får inte samma tillhörighet kring dem som har barn på något vis som är svårt att förklara, jag kommer aldrig på samma nivå som alla andra på ett sätt och det är inte i en egoistisk mening utan det bara blir så vare sig jag vill eller ej och jag kan bli deppig över det men försöker att inte tänka på det alltför mycket då det blir för tungt utan försöker glädjas åt alla andra istället och låter allt annat och alla andra gå för mig i vad det än gäller... Annars är man väll ingen bra människa känns det som ibland om man tänker på sig själv för mycket... Man uppfattas väll som en positivare och bättre människa när man alltid är en glad, frisk fläkt eller?!
Jag försöker verkligen att vara just det, en glad, frisk fläkt och försöker inte ge uttryck för all skit som hänt men jag ska absolut inte sticka under stolen med att jobbiga minnen kommer titt som tätt och ofta är jag den person som håller de tankarna inom mig, det är säkert så för många fler än mig som gör samma sak och det skonar ju alla runt om mig men personligen mår man inte alltid så bra och tankarna man har och minnena som poppar upp tar ibland över och man är inte alltid med i nuet på samma sätt som alla andra och man uppfattas kanske som lite sluten i vissa avseenden...
Det finns många goa människor som verkligen, verkligen vill försöka trösta och säga positiva peppande saker och finna lösningar hit och dit men dessvärre kan ingen, ingen verkligen sätta sig in i hur man verkligen mår och hur det känns att få kalldusch efter kalldusch, det blir tungt och det påverkar en som person!
 
Man är ju bara människa men ibland känns det som att man bara skall kunna ruska av sig allt och fortsätta som en stålkvinna...