Lev ditt liv!

Hur klarade man sig genom barndomen och tonåren då dalar och bergstoppar gick upp och ner i en rasande takt förbi ens ögon?
Var fick man orken och inspirationen ifrån trots att allt ibland var som det var - jag har inte riktigt hunnit stanna upp jag heller fastän jag många gånger tänk att jag borde - lustigt det där, alltid något annat som är "viktigare" men vad är viktigare än ens eget välmående och såklart ens nära och kära i första hand, vad skyndar vi för egentligen?
Man springer omkring med ett leende på läpparna och säger gärna att allt är bra... även om det inte alltid är det, för ingen har egentligen tid att lyssna ändå många gånger för de har nog med sitt..
Varför känns det så tungt ibland nu när man ändå är liite vuxen och har livet framför sig men med ett tungt bagage på ryggen så är det väll därför många gånger man inte alltid orkar ila fram lika fort som andra genom livet, och man ser saker från en annan synvinkel.
Och alla dess normer hur man ska vara och allt man måste - trötta mig snälla, vilken hysteri!?
När livet känns tungt redan nu ibland, hur ska man göra för att orka tills man är gammal och sött rynkig som ett litet russin som pensionär?
Ibland frågar säkert alla sig - vad är meningen med allt detta?!
Nu låter jag kanske väldigt deppig men det är ju sånna saker man grubblar på ibland - särskillt om man haft det uppgående och nergående i snabba vändningar som tusan, som en berg-och dalbana genom livet... ska det aldrig ta slut eller är det meningen att det ska vara såhär tills man säckar ihop och samhället tar en på liiite större allvar och förstår att hon är ingen robot trots allt eller så blir man kanske klassad som klen och svag istället då alla andra i ett totalt naivt tillstånd ilar genom livet i 250km/h?!
 
När får man säga STOPP för en stund och då menar jag inte en kort power-nap?!
Knappt när man är 65 skulle jag tro om ens då? Snart ska man väll arbeta tills man är 90 år...
Idag har ingen TID!
Vi prioriterar fel idag, det enda som gäller är bara pengar och arbete och allt det viktiga som lugn och harmoni, umgås med nära och kära, NJUTA av LIVET allt det ska vi spara till vi är pensionärer, det kanske är det som är tanken? Men om ens fysiska och psykiskatillstånd inte orkar vad ska man då göra, då är man inte längre så mycket värd för ens omvärld?!
Livet ska levas NU och inte utifrån andras åsikter utan din egen, räcker det inte med att man lever sitt liv, varför denna hysteriska tävling jämt?
Stressen och pressen överallt ifrån det tynger ner en, man hinner aldrig riktigt varva ner och ha lite eftertänksamhet kring saker, det förstör så mycket tror jag.
Och som svensken många gånger är - tyst och snäll och inte gärna vill sätta sig på tvären, det drar många nytta av - på helt fel sätt, tyvärr.
Jag skriver ganska brett och kanske lite luddigt?! Men jag hoppas ni förstår varthän jag vill komma!
Lite eftertanke...!
Folk blir alltmer sjuka i unga år både fysiskt och psykiskt, om vi inte får upp ögonen för det som är det viktiga vart kommer det sluta då? Framtida generationer måste få upp ögonen för LIVET, idag är det bara karriär, pengar och saker som är prio ett för många...
Livet är kort, faktiskt är det så!
Jag skriver det för att jag vet att det är så, just när jag fick cancer hade jag även då skygglappar på och sprang på och har gjort än till idag med min psoriasis och diabetes och med smärtan i lederna stundtals men det är det inte värt egentligen, det är inte värt att inte leva på riktigt och jag vill ändra på det men det tar tid och nu i efterhand när man ibland reflekterar över allt detta och allt man faktiskt gått igenom så vet jag att livet kan ta sina vändingar åt fel håll så att säga och fort kan det gå, jag har tur att än vara kvar här i jordelivet, men troende som jag är så tror jag på ett liv efter detta i Guds paradis med alla mina nära och kära en dag!
Inte kan jag få några barn tack vare sk*t cancern men jag vill kunna få upp ögonen för någon er läsare och kanske kunna göra lite skillnad för någon, bara att en får sig en liten tankeställare är guldvärt för mig :)
 
Om man inte mår bra själv då kan man inte vara en bra medmänniska, och att måbra-kostymen kommer på ibland funkar bara tillfälligt, till sist blir det hål även i den och det sanna kommer synas... och då kanske tiden har ilat och satt sina spår och när ska det finnas tid för att det ska sys ihop, en liten tid kanske till små hål men mycket tid för stora hål nja kanske - och när allt kommer omkring så finns det ändå ärr och stygn kvar även om man inte alltid kan se det i sömmarna!?
 
/ Jenny